What would you think if I sang out of tune?

Would you stand up and walk out on me?

Mina vänner tillhör lyckligtvis inte den kategorin av människor som lämnar någon i sticket när det tar emot. Tvärtom. Flera av er, och ni vet nog själva vilka ni är, har troget stannat kvar och trott på Strix och mig. Även när jag emellanåt faktiskt tvivlade själv.

I helgen har Strix och jag varit hos den som kanske fått höra allra mest om mina funderingar, och som tålmodigt stöttat mig och hela tiden kommit med kloka iakttagelser. Som ärligt och outtröttligt har kommit med de råd och tankar som jag behövt höra, även om det mellan varven varit iakttagelser som inte varit helt bekvämt att ta till sig. Hon har framför allt sett min roll i det hela, hur jag både hjälpt och stjälpt Strix, och vågat vara rak nog att förmedla sina tankar till mig. Men det är ju så en riktig vän gör; stöttar och uppmuntrar där det behövs utan att backa undan när det tar emot. Varmt tack för det ❤️

Hur som helst. Vi hade planerat att träna både lydnad och spår, men stormvindar utöver det vanliga gjorde att vi höll oss ifrån skogen. Således tillbringade vi tre dagar (förutom fika, promenader, god mat och massa skitprat om ditt och datt) på brukshundklubben, och under dessa tre dagar har vi lyckats hålla oss i vår bubbla utan ”livlinan” på hela tiden. Det har rört sig lite hundar och förare runt planen, men Strix har VERKLIGEN fokuserat rätt. Hela tiden.

Som riktiga gräddklickar på moset kan jag nämna att

  • vi har kört en budföring fullt tävlingslikt, med domare och tävlingsledare, för allra första gången, vilket vi klarade galant.
  • vi provade 65cm högt hinder för första gången på länge. Jag vill inte slita på hans leder, så oftast kör vi betydligt lägre höjd. Dock måste jag ju kolla att det fungerar, och det gjorde det. Han verkar vara klok nog att hoppa det som behövs, varken mer eller mindre.
  • vi har blivit inropade på planen och blivit kommenderade. Inte heller det bjöd på större svårigheter. Strix har inte fattat att man kan gå på tävlingsledarens kommandon, och så tänkte jag att det skulle förbli.
  • vi har bibehållit fokus – UTAN KOPPEL – trots att en katt förirrat sig in på appellplanen, vilket en annan hund uppmärksammade och tog på sitt ansvar att rätta till … (tilläggas bör att Strix faktiskt var medveten om missen)
  • vi har gått in på planen när det var en (för oss) helt främmande hund som nyss tränat klart och befann sig vid ingången tillsammans med sin förare och fick belöning, mys och godis. Och vi lyckades gå in i vår bubbla och börja jobba.

Det känns så fantastiskt att vi tar stora kliv framåt hela tiden. Kamraten påminde mig också om att jag förra gången inte vågade koppla loss. Jag är fortfarande inte helt bekväm med det, och kommer kanske aldrig att bli det fullt ut, men vilken enorm förändring vi har genomgått sedan dess.

Jag är så otroligt tacksam för all hjälp jag fick denna helg. Inte bara av kamraten, utan även hennes klubbkompisar. Jag känner att en stor del av mig saknar tiden när vi var ett gäng som tränade genuin bruksträning och jag måste verkligen försöka ta tag i det igen. På vår klubb har vi inte mycket bruksverksamhet. Men jag har helt suveräna träningskamrater hemma, och jag har absolut inget annat än gott att säga om dem, de är helt fantastiska. Jag är så lyckligt lottad. Utan vänner och träningskamrater är man ingen. Det är de som gör att man kommer framåt. Tack allihop!!!

Oh, I get by with a little help from my friends / Mm, get high with a little help from my friends /Oh, I’m gonna try with a little help from my friends

Like a small boat / On the ocean …

Sending big waves / into motion …

Tillbaka på helgkurs i Hackvad med bästa gänget. Några nya ansikten fanns där, alla lika trevliga. Det var här som jag i höstas fick hjälp att ta fram en handlingsplan när det går överstyr för oss. Sedan dess har han bara flippat ur ett fåtal gånger, och varje gång har jag kunnat se det som ett bra tillfälle att visa honom konsekvenserna av det i stället för att, som tidigare, bara känna ett stort misslyckande.

Nu var det dags för en ny helg. Känslan inför helgen var inte helt på topp. De sista två veckorna har jag inte haft någon större motivation att träna. Det har känts motigt. Det finns ingen speciell anledning till det, utan ibland känns det bara så.

Men i fredags var det dags för gruppträning i hallen igen. Terminsstart. Vi var inte så många, men det sätt Strix jobbade på och aktivt valde bort störningarna till förmån för vårt samarbete var stort. Vi var inte kvar så länge. Dels ville jag sluta när det gick som bäst, dels var det alla hjärtans dag och vi skulle äta gott. Bästa dagen och kvällen.

Jag vaknade med halsont på lördagen, men inte värre än att jag kunde åka iväg. Så trevligt att träffas igen. Nu körde vi störningsträningen och Strix jobbade fantastiskt bra. Vi jobbade också fram en bra start till vårt HtM program. Ett urflipp fick vi, men det känns ändå bra med tanke på hur det blev efteråt. Trötta var vi när vi landade hemma. Jag somnade i soffan.
På söndagen kom det fler ekipage och nu skulle vi tävlingsträna. Jag fick först göra min start när det bara var gruppen. Det får finnas gränser för bad man vågar. Ett flipp, men sedan helt superbt. Wow, säger jag.

Och sedan chockade jag mig själv och bad om att få göra en start när alla var på plats. Planen här var att gå in, ställa upp, starta musiken och gå de första 15 sekunderna och sedan belöna. Vi går in. Lösa! Utan koppel! Han är med! Vi ställer upp och jag kommenderar ligg. Strix nosar vilt i mattan. Jag behåller lugnet och påkallar uppmärksamhet. Jag får den. Glädjen är enorm. Musiken startar. Vi kör. Det blir inte exakt tajmat, men Strix har fullt fokus och går glatt med.
Hela kroppen, hjärtat och huvudet formligen skriker efter att jag ska fortsätta utmana. Det går ju så bra. Men jag väljer att hålla mig till planen och bryter när jag ska och belönar. Strix är överlycklig över att få lyckas fullt ut, och jag är så stolt över honom.

Jag är också otroligt stolt över mig själv som orkade fullfölja planen. Nu har jag gjort en jättestor insättning på förtroendekontot. Hade jag fortsatt så hade det troligtvis blivit ett stort uttag från kontot istället. Detta blev en investering som heter duga.

And I don’t really care if nobody else believes / ’Cause I’ve still got a lot of fight left in me […] I might only have one match / But I can make an explosion

Maybe It’s Time…

… to let the old ways die / It takes a lot to change a man / Hell, it takes a lot to try …

Nytt år och nya tankar. Jag är inte mycket för det där med nyårslöften, men under resan som Strix och jag har haft (och fortfarande har) så har jag ändrat en hel del i mitt förhållningssätt. Och nu har jag kommit till den punkten då det är dags att våga satsa fullt ut på förändring.

20-talet ska få ge plats åt mitt nya jag. Jag som INTE tänker låta energitjuvar få förstöra min sinnesro, och som INTE tänker stressa upp mig över saker som jag ändå inte kan påverka. Jag som INTE tänker slå knut på mig själv för att lösa problem åt andra, utan faktiskt tänker prioritera min egen hälsa och mitt eget välmående allra först. Om jag inte tar hand om mig själv så kan jag ju inte finnas till hands för någon annan heller. Jag tänker absolut inte bli odrägligt egotrippad, inte på något sätt, men jag tänker se till att jag har kraft och energi nog att leva här och nu. Livet går inte i repris.

20-talet ska också få ge plats åt Strix och mitt nya vi. Vi som ska fortsätta att jobba på precis som tidigare, men som nu ska spänna bågen och satsa. Vi som INTE ska vara rädda att misslyckas, vi ska INTE pressas av några egna orimligt ställda krav, utan istället jobba tillsammans och ha roligt medan vi försöker göra så gott vi kan. Vi ska göra vårt bästa – varken mer eller mindre – och alltid vara stolta över att vi vågar. Nu är det dags. Nu ska det äntligen bli av. Nu (ja, inte direkt, men under året) ska vi ut på appellplanen och pröva våra vingar. På riktigt! Äntligen!

Träningen har ju pågått hela tiden, men nu börjar jag göra den alltmer tävlingslik. Idag gick vi ett regelrätt appellspår. Jag släppte ut nästan hela linan (usch, så långt bakom det blir när man måste ge tio meter) och det påverkade inte Strix ett dugg. 🤗 Han spårade lika säkert som vanligt; plockade första apporten, satte vinkeln perfekt och plockade även andra apporten fint. Efter lek och belöning där upptäckte han att husse (som lagt spåret) inte var med bakom som han brukar. Han befann sig istället kvar på stigen (för att agera domare). Det här har vi inte tränat på, och det märktes. Om det var för att det var husse, eller om det bara var någon i största allmänhet, vet jag förstås inte, men Strix kom av sig helt. 🤔 😶😵Mycket nyttig erfarenhet, och nu vet jag vad jag har att träna på framöver.

Budföring har vi också lagt mycket tid på, och med husse funkar det nu kanonbra oavsett sträckans längd och val av plats. De fåtal skick jag kunnat göra på andra förare har också gått överlag bra. Nu är det dags att träna detta mer intensivt.

Lydnadsmässigt har vi rätt bra koll på vad vi behöver. Störningsträning, tävlingsledare och så lite slipande på positionsarbetet. Inget av dessa kriterier får dock innebära något som helst inkräktande på glädjen. Vi jobbar på.

Nu har jag satt målet. Vi ska ut på tävlingsbanorna. Oavsett hur det går så är det bara känslan och glädjen som är viktiga. Visst är det självklart roligt om det går bra, men den där otroligt efterhängsna prestationsångesten, den stuvar jag undan längst in i garderoben, låser dörren och kastar bort nyckeln 🗝. Det får vara nog nu. Det har tagit tid att komma hit, och det har kostat oändligt mycket mer än jag någonsin trodde var möjligt. Till alla som stöttat mig, hjälpt mig och trott på mig: TACK ❤️.

It takes lot to change your plans / Hella drain to change your mind / Maybe it’s time to let the old ways die

There Can Be Miracles …

… When you believe / Though hope is frail/ It’s hard to kill …

Ja. Tror man på något tillräckligt mycket så kan det faktiskt ske mirakel. Och jag har hela tiden trott på Strix. Hela tiden jobbat på med våra utmaningar. Hela tiden greppat efter smala halmstrån. Hela tiden hoppats på att kunna bryta igenom den till synes hopplösa onda cirkeln vi hamnat i. Hela tiden vetat att Strix egentligen vill. Och kan. Hela tiden trott på oss, och att vi ska kunna hitta fram till harmoni och glädje även när det är svåra förutsättningar. Hela tiden i motvind. Och tiden har varit lång.

Men nu är vi snart där!!!

Jag citerar Gunde Svan 🦢 ”ingenting är omöjligt”

Känslan vid de senaste träningarna har varit påtaglig. Vi HAR verkligen gjort ett genombrott. Vi vågar. Vi kan. Strix levererar gång på gång, och tilliten växer med stormsteg. Vi skyndar långsamt, men vi går stadigt framåt.

Utan bra träningskamrater kommer man inte långt, och jag vill här och nu tacka min allra bästa PT och alla mina underbara träningskamrater, ni är alla superviktiga. Ingen nämnd och ingen glömd. Det spelar ingen roll om vi ses ofta eller sällan, ni är lika viktiga i alla fall. Ni är GULD värda. Tack!

Hoppet övergav mig inte, och jag tror numera på oss ännu mer. Börjar till och med känna mig säker på att det ska gå vägen fullt ut. Vi har fortfarande lång väg kvar, men nu börjar det äntligen kännas som att vi jobbar i medvind.

Who knows what miracles / You can achieve / When you believe somehow you will / You will when you believe

All Alone I Have Cried …

… Silent tears full of pride / in a world made of steel / made of stone …

Ingen som läser här har väl missat att Strix och min resa varit (och är) allt annat än lätt. Det är ingen större hemlighet att vår tävlingskarriär inte alls har blivit vad jag hade hoppats på. Inte nog med att jag tvingats välja bort brukset, vi har dessutom hamnat i en ond cirkel där i stort sett ingenting fungerar så snart vi rör oss bara en liten, liten bit utanför vår extremt lilla comfort zone. Vad som är hönan och vad som är ägget är svårt, för att inte säga omöjligt, att reda ut, och egentligen spelar det ju ingen som helst roll. Det enda viktiga har varit att få stopp på det allt snabbare snurrande ekorrhjulet.

Och nu verkar det som att jag äntligen vågar tro fullt ut på att vi fått stopp på det, och till och med fått det att snurra lite åt rätt håll. Äntligen!!!!

Vi har gjort många framsteg även tidigare, men det har också varit många bakslag, och otroligt många gånger som jag misströstat. Jag har haft stöd av fantastiska träningskamrater, men trots det har jag många, många gånger känt mig så otroligt ensam, totalt misslyckad och fruktansvärt ledsen. Dock är jag envis som synden, så jag har oförtrutet jobbat vidare. Och nu, plötsligt, ramlar framstegen in ett efter ett. Känslan är helt otrolig. Från att tidigare ha åkt hem från träningarna med en känsla av misslyckande och besvikelse så har jag de senaste gångerna i stället varit smått euforisk. Igår kväll var inget undantag.

En av träningskamraterna filmade oss lite när jag inte märkte, och det var otroligt befriande att få se den filmen. Jag laddar inte upp den här, för den innehåller ingenting som är av glädje för utomstående. Vi gör inga märkvärdiga saker, men att utifrån få se hur avslappnat vi jobbar, både Strix och jag är helt fantastiskt efter vår långa resa. Att det dessutom är en hund på läktaren som låter och inte Strix ger mig en enorm boost. Nu andas vi båda två under tiden, och då går det ju så otroligt mycket lättare allting.

Jag börjar våga lita alltmer på honom, och han tackar för förtroendet genom att visa att jag faktiskt kan det. Vi har tagit upp bruksmomenten igen (appellklassen innehåller ju inget kryp, så den kan vi ju i alla fall ge oss på), och vi tycker att det är så mycket roligare båda två.
Igår körde vi budföring. Det var länge sedan nu, och det är således inte särskilt befäst. Självklart blev han osäker och det blev inte heller riktigt rätt. Han brukar flippa ur helt när det blir fel, och han var nästan på väg denna gång också, men sedan valde han aktivt att samla ihop sig och komma till mig. Jag jublade inombords, men lyckades hålla mig till att ignorera att det blivit fel och bara berömma honom lugnt. Jag valde att våga försöka ytterligare en gång trots att jag VET hur svårt han har att hålla sig samlad, framför allt när det blir fel. Jag vågade det när det dessutom fanns ett (för honom) nytt ekipage i träningsgruppen. Med lite tydligare hjälper så fixade han det hela, och DÅ kom berömmet som verkligen motsvarar julafton hela veckan. Jag kände mig så stolt över både honom (som valde att samla sig framför att flippa ur) och mig själv (som vågade försöka igen).

Under hela kvällen uppförde han sig helt klanderfritt, och på planen levererade han fokuserat och tyst arbete hela tiden. Jag vågade köra utan kopplet (livlinan) och han jobbade på kanonfint. Positionen kunde förstås vara lite bättre, men för tillfället har det ingen hög prioritet alls. Fokus just nu är bara inriktat på samarbete och glädje, och det roligaste av allt är att mellan varven är positionen riktigt bra. Känslan är att ju tryggare jag blir, desto bättre position går han i. Jag tror att det löser sig på sikt.

What a feeling / Bein’s believin’ / I can have it all / Now I’m dancing for my life / Take your passion / And make it happen / Pictures come alive / You can dance right through your life / What a feeling

A Constant Battle …

for the ultimate state of control

Så har det känts lite från och till. Men! Nu händer det. Äntligen! Vi har jobbat så otroligt mycket på samarbete, fokus och tillit under lång tid. Från gång till annan har det känts hopplöst, det ska erkännas. Men envis som jag är så har jag outtröttligt jobbat på, och nu känns det som att belöningen faktiskt är på gång.

Jag har deltagit i en nätkurs i programutveckling i HtM, Freestyle, och där hade vi nu en live-helg. Så otroligt roligt att träffa dem man bara umgåtts med vis nätet tidigare. Vår instruktör har jag träffat tidigare, och gissa om det kändes härligt att få omdömet och att Strix och jag kommit otroligt långt med arbetet att få honom trygg och fokuserad i stökiga miljöer. HELT underbart. Det fanns många godbitar, självklart, men att dessutom under helgen få verktyg för att bryta det felaktiga mönstret han (och för all del, inte minst JAG också) lagt sig till med slår allt. Detta helt utan någon som helst konflikt för någon av oss, utan bara ett lugnt sätt att visa Strix konsekvensen av att slå över och flippa ut. Han svarade otroligt bra på våra övningar och jag åkte hem med stärkt självförtroende och massor av idéer för hur jag ska jobba vidare.

Fredagen efter det var det dags för gruppträning i Arenan igen. Då fick jag tillfälle att prova mina nya infallsvinklar och metoder. Strix jobbade på mycket bra, långt över förväntan. Inga tendenser till att slå över, och även om det förstås kändes helt underbart så ville jag ju att det skulle hända så att jag kunde fortsätta på helgens påbörjade övningar. Men det fick anstå, tillfälle kommer troligtvis. Det viktiga är att jag känner mig trygg i hur JAG ska agera när det händer.

Nästa träningspass i Arenan var tillsammans med en underbar människa som alltid har bra synpunkter. Inte heller denna gång slog Strix över, trots att vi faktiskt utmanade honom lite grann.

Parallellt med detta håller jag på med mina programövningar. Vi tränar nya trick – så fantastiskt roligt – och stärker upp de befintliga. Jag har nu tänkt om lite om musikval och koreografi, så vi har många nyheter på gång.

Vi har varit ute och tävlat nosework också. Uppladdingen inför det blev helt bakvänd, eftersom vi befann oss på resande fot. Både Strix och jag hade haft fullt upp dagarna innan, och var dödströtta redan på morgonen. Inget optimalt upplägg alltså, men Strix skötte sig bra hela dagen. Tyvärr blev han störd i sitt första sök (fordon), och kom av sig lite, men efter det jobbade han bra. Jag gjorde sedan bort oss i behållarsöket, så man kan säga att vi missade ett var 🙂

Efter detta åkte vi på semester några dagar. I år gick färden till Blekinge, där vi har upplevt Karlskrona, Ronneby och Karlshamn med omgivningar.

Igår var vi i Arenan igen, och nu äntligen lyckades jag få Strix att slå över. Visst – i den bästa av världar så skulle han ju aldrig mer göra det, men man måste ju vara realist också. Istället tänker jag att jag ska försöka utmana honom till att göra det, för att sedan – lika tydligt som under helgkursen – visa honom konsekvensen av det. Med ett medvetet tänk och en handlingsplan för mig blir dessa tillfällen nu ett verktyg att jobba med för att successivt få bort beteendet helt. Nu utmanade jag honom ordentligt, och det kändes HELT fantastiskt att när det hände första gången så skällde han bara till, men valde sedan aktivt att stanna kvar och jobba. Detta hände ett par gånger innan han inte orkade längre och for iväg. Jag agerade helt enligt planen, och de kändes så bra att jag fick visa honom att det nya tänket gäller även här. När vi körde igen var han totalt fokuserat trots att kamraten körde lite fartmoment och till och med kastade boll. Det känns så BRA!

Problemet är självklart inte löst, men det känns sannerligen som att vi nu har tagit stormsteg framåt. Nu gäller det att våga fortsätta utmana utan att gå för fort fram. Det känns otroligt inspirerande. Det känns som att jag plötsligt har allt att vinna. Jag litar på Strix. Jag kastar mig handlöst ut, går all-in och hoppas (och tror) att han visar samma förtroende tillbaka.

This time you’ve got nothing to lose / You can take it, you can leave it, whatever you choose / I won’t hold back anything / And I’ll walk away a fool or a king […] It’s always been a matter of trust

Got your mind set on a dream …

… you can get it though hard it may seem now …

Strix och jag har tillbringat en underbar helg hos Yvonne och Hexa i Dalarna. Efter att hundarna (och vi) hunnit hälsa och prata lite så åkte vi till Hedemora Säter Brukshundklubb. Tanken var inte att det skulle bli så mycket träning för Strix del, mer bara nyttigt att göra entré och kunna hålla fokus på nya platser. Men som han fokuserade …

Trots att hans favorittjej stod med sin matte och tittade på så hade han bara ögon för mig. Bästa killen. Jag körde ett mycket kort pass och bortsåg från det sneda sättandet i halterna innan han fick full jackpot i belöningen. Efter kort vila körde vi igen. Nu tränade vi båda ekipagen samtidigt, men trots att kamraterna jobbade, körde fartmoment och belönade med såväl lek som godis så fokuserade Strix på mig hela tiden. Jag valde till och med att våga köra okopplat lite grann också, och han tackade för förtroendet genom att sköta sig jättefint.

Strix ligger fint kvar även på avstånd.

På lördagen gav vi oss ut i spårskogen. Alltid lika roligt med nya marker och nya ansikten. Dagens sällskap var en mycket trevlig bekantskap. Hur som helst, att lägga spår på främmande mark är utmanande. Trots spårappen så ser det inte ut som man förväntar sig. Det finns fler småvägar än vad det ser ut som, det som liknar skog kan vara hygge m.m. Det blev onödigt tight tillbakagång, men Strix klarade av det galant. Han var ute på vägen (där jag gått tillbaka – fattade då inte alls hur nära det var) och konstaterade att det saknades en bit, gick tillbaka in och spårade sista biten och fick in de tre sista apporterna också. Vilken spårhjälte.

Att jag delvis gått på hygge syns väl tydligt? 🙄🙄

Träningsmässigt har helgen varit suverän, och det har den varit i övrigt också. Man märker hur mycket Strix uppskattar att umgås med en hundkompis. Och nu fick han till och med se katten på nära håll. Spännande värre. Spännande är det också att gå promenader i nya omgivningar. Kvällsrastning i villakvarter tar en stund att nosa sig igenom för en hund som bor mitt ute på landet … Det blev mycket sniffande och snokande, täta kisspauser och en hel del sprättande, men han uppförde sig mycket bra under hela helgen. Med tanke på att han inte är van vid att det rör sig fler i huset, och att det låter i trapphuset är han (som vaktar överdrivet här hemma) verkligen värd en guldstjärna.

Helgen har som sagt varit härlig på alla sätt, men störst för mig är ändå träningen ute på klubben. Det känns verkligen som om det faktiskt håller på att lossna och att Strix äntligen, sent omsider, håller på att mogna.

… You can get it if you really want / But you must try, try and try, try and try / You’ll succeed at last

There are moments …

… you remember all your life …

När det mesta gått fel under lång tid tappar man lätt tilltron till sin egen förmåga. Man börjar tvivla på sig själv och osäkerheten smyger sig in. Det är precis det som hänt i mitt fall. Hur det började vet jag inte säkert, men under en lång tid så gick det troll i träningen. Ju mer jag försökte, desto mer stressat blev det, och resultatet blev att självförtroendet sviktade. Och mitt sviktande självförtroende har sedan smittat av sig på Strix. Alltsammans gick i cirklar, och hjulet snurrade på fortare och fortare och fortare …

Fort och fel. En bra sammanfattning av hur vår träning sett ut. Vi har provat många saker, och det har från gång till annan känts som om vi varit på rätt väg. Men så har något stört ut oss och skuffat oss tillbaka till ruta ett igen. Tvivlet har legat och gnagt i bakhuvudet, och det ger ju inte direkt några lysande förutsättningar för framsteg.

Det var då min livskamrat och bästa vän klev fram och axlade rollen som PT, och sedan dess har det gått framåt, om än med något bakslag när vi gått för fort fram. Han känner mig som ingen annan, och är också helt införstådd i hur Strix fungerar. Han har gjort underverk för oss och hjälpt oss att hitta tillbaka till varandra i träningen igen.

Förra veckan var det säsongspremiär för träningsgruppen, och som jag skrev då kändes träningen i hallen magisk. Denna veckan toppades detta med råge. Dels fick jag en aha-upplevelse om hur jag kan handskas med mig själv när det blir missförstånd, dels kunde vi diskutera vikten av att låta hunden tro att den gör rätt även när det blir lite tokigt. Här tror jag att en stor del av våra tidigare problem kan ha sin grundorsak.

Den här kvällen kunde jag ta på känslan och vågade verkligen lita på både Strix och (inte minst) mig själv. Vi lyckades gång på gång, och när jag blev lite otydlig och Strix missförstod mig så valde jag att gå vidare, förenkla, berömma, försöka vara tydligare, bortse från småsaker och behålla flytet. I miljö med störning agerade Strix som om vi var hemma i lugn och harmoni, och känslan vi hade var obetalbar. Vi blev lyckligtvis filmade av kamraten, så jag kan ju se att jag inte inbillade mig. Och när jag ser Strix arbetsglädje och fokus så kan jag ta fram känslan om och om igen.

Jag vet att vi fortfarande har en lång väg kvar, men genombrottet har äntligen kommit. Vi är till slut på rätt väg, och glädjen jag kände den här träningskvällen kommer jag inte att glömma så länge jag lever.

There are moments you remember all your life / There are moments you wait for and dream of all your life / This is one of those moments

I wanna shout out in the street

 So everyone will see  / That I’m so proud of you …

Vår PT har ju drillat oss under sommaren, men vid de sista tillfällena har vi nog stegrat svårigheten lite för snabbt, så därför har vi nu vilat oss lite. Idag drog gruppträningen igång, så Strix och jag åkte förstås dit för att träna med störning av andra hundar. Det var länge sedan nu. I hallen är vi ju utan PT, och då blir vi lite osäkrare. Planen för dagen var därför inte satt till några större svårigheter. Vi skulle mest leka, hade jag tänkt.

Vi var först på plats, så vi värmde upp med några starter. Strix var med på noterna och fokuserade kanonfint, var helt tyst och höll riktigt bra position. Vi gick sedan och satte oss, lagom för entrén av de första kamraterna. Strix tittade nyfiket på vilka som kom, inte alls så uppskruvad som han brukar kunna bli. Vi gick in på planen igen. Min tanke att leka gick över. Strix var HELT inställd på träning och gick som ett litet klockverk vid sidan ❤️❤️❤️.

Vi körde med att han fick bära apporten och han var sååå duktig. Han slängde en och annan blick på de andra ekipagen, men valde bort allt annat än mig och uppgiften. Jag var salig. Och det var då det hände. Det var då han plötsligt nös. Och tappade apportbocken. Jag stannade. Strix insåg att det blev fel, tog ett steg utåt/bortåt, flackade med blicken och skällde. Ett skall. SEDAN STANNADE HAN, TITTADE PÅ MIG, TOG UPP APPORTBOCKEN IGEN OCH FÖLJDE MED VID SIDAN NÄR JAG BÖRJADE GÅ, SATTE SIG VID HALTEN OCH HÖLL STADIGT KVAR TILL DET VAR DAGS FÖR AVLÄMNING!!!! BLICKEN I ÖGONEN VAR HELT LUGN!!!! Gissa om han fick beröm??? Gissa om glädjetårarna brände bakom ögonlocken??? Vi tog oss av planen för att jag var i STORT behov av att samla ihop mig.

Fullt fokus på matte och uppgiften.

Vi gjorde några fler gästspel på planen. Fler hundar hade kommit till, så vi var inte ensamma på planen. Vi körde lite freestyleövningar och jag litade på honom en kort, kort stund utan koppel också. Han motsvarade förväntningarna fullt ut. Under något av de korta passen kom vi ur balans och tappade fokus. Just då var han kopplad, men han gjorde bara en liten lov (så liten att kopplet inte ens sträcktes) och skällde ett par gånger innan vi hittade tillbaka till fokus. Jag behöll lugnet, ignorerade osäkerhetsljudet som kom efter, belönade kontakten, OCH SÅ VAR VI TILLBAKA I BUBBLAN OCH JOBBADE TYST OCH FOKUSERAT VIDARE.

Jag saknar nästan ord för att beskriva hur stolt jag är över Strix ikväll. Hans inställning är enorm! Glädjen och arbetsviljan känner inga gränser, och när det blir tokigt så valde han aktivt att söka sig tillbaka till uppgiften. Detta är så många steg framåt att jag häpnar. Älskade lilla hund, så stolt jag är.

We can join our hearts together / Always and forever / I’m so proud of you […] ’cos i wanna be by your side / Bursting with pride / For all to see …

The Sound of Silence

Hear my words that I might teach you / Take my arms that I might reach you …

Vår allra bästa PT ökar successivt svårigheterna för oss. Jag lyssnar på vad han säger och tar emot all hjälp han erbjuder. Detta pass handlade om att behålla rutiner trots olika störningar. Vi har fått öva på hur vi ska gå in på planen, och hur vi ska gå ut. Detta oavsett vad som händer omkring oss, och hur förberedda vi är. Startrutin och belöningsritual börjar befästas alltmer, och vi blir tryggare. Vi har även bara varit stilla och passiva på planen medan PT agerat störningsobjekt. Dessutom har vi förstås också tränat moment.

Den sista kvarten plockades allt möjligt ut på planen för att distrahera oss så mycket som möjligt. Jag fick i uppgift att hålla oss bland sakerna, och göra olika ”moment” men fokusera mest på kontakt och glädje oavsett vad som hände. Det svåraste var nog när PT mitt i denna övning gick runt precis efter oss, som en skugga under ca 30 sekunder (oj, vad det är länge). Jag skötte dock min uppgift och höll oss båda kvar i bubblan. Strix skötte därmed sitt också. Men man tappar begrepp om tid och rum, för vad jag faktiskt inte insåg där och då, utan först när PT berättade det, var att från det att vi började, via ”skuggandet” och till slutet gick vi nonstop under totalt 5-10 minuter. Filmen visar slutklämmen. Jag tror inte att man kan undgå att se glädjen hos oss båda.

Sista delen av lång sekvens bland olika ”frestelser”

Vad som, om möjligt, är ännu mer glädjande är att under vår timme i hallen så sade Strix inte ett enda ljud. Han var med mig hela tiden, och när störningarna pockade för mycket valde han med lite hjälp själv bort dem och återgick till fokus igen. Känslan som infinner sig bara jag tänker på det är överväldigande. Jag vet att det är sant, för jag var ju där, men det känns likafullt overkligt. Tack vare min underbara PT har vi nått många delmål på kort tid. Vi klappar oss på axeln för vartenda ett. Och nu känns det inte längre helt omöjligt (även om vi har lång väg kvar) att nå fram till min långsiktiga vision. På vägen dit njuter jag av tystnaden.

And the vision that was planted in my brain / Still remains / Within the sound of silence